Yttrandetvång är inte åsiktsfrihet

Nedan följer en översättning av en artikel publicerad i den kurdvänliga kurdiska tidningen TF.


Yttrandetvång är inte åsiktsfrihet
(Publicerad 11 september 2008, TF)


De flesta har förskonats från den debatt om Kurdistan som puttrat i svenskspråkig media. Dock inte jag.
Problemformulering kring Kurdistan blir lätt tafflig på svenska, oavsett vem som skriver eller vilken grundton som funderar resonansen, dvs.: det landar sällan i annat än i olika grader av "felhörningar" (för att nu tillämpa ett bra ord på en utbredd företeelse). Jag är medveten om att ovanstående är ett klassiskt sätt att sudda ut en fråga genom att helt enkelt upplösa den i universella – i grunden intetsägande – västerländska sofismer. Ja, precis så är det. Det är i väst jag lever.

B'kurdi em dibejin: "Hesen-kecel yan kecel-Hesen..." och menar att det kvittar. Det gör det. Åtminstone på ett sätt:

Önskar någon vinna en vidare krets uppmärksamhet ( utöver den kurder tvingas avstå ) blir denne per definition tvingad att anpassa sig till handelns osynliga, mystiska marknadslagar och snällt – i direkt motsättning till basic ekonomisk rationalitet – avrunda nedåt!
Varför? Därför att kunden mirakulöst transformerats till "producent"!
Producent av vad? Svaret är genialiskt: "Producent av konsumtion"! –– och denna nya entitet, som är i denna svävande "multidirektionella" status, måste få rätt! Annars blir inget bytt och inga utmärkelser utdelade! – Kunden har "ju" alltid rätt!
I det här fallet är målgruppen i huvudsak svenskar som av en eller annan anledning finner Kurdistan intressant. Att vara intresserad av Kurdistan är, som t.ex. Karlssons briljanta tenta visar, inte liktydigt med solidaritet med kurder och\eller Kurdistan. Ingen ska heller förvänta sig något sånt. Ingen är skyldig oss någonting. På den punkten är vi eniga med dem om att deras bokföring är, om inte riktig, så åtminstone mycket, mycket tydlig.

Can, Baksi, Pekgul och alla andra som öser ur samma pöl, kanske ska överväga möjligheten att börja skriva för samma kurdiska ungdomar som de fördömer och på uslaste vis gör till tyngre vågskål än t.ex. hela den turkiska staten! – Inkl. hela dess brokiga militära, ekonomiska och politiska entourage!
Men då sånna spyor väl gurglats upp är det svårt att undgå att se dem rinna längs tapeten, och nästan hänryckt börjar jag hoppas på att Pekgul & Co har rätt! – Att dessa ungdomar, som i allmänhet är ambitiösa, aktiva eldsjälar, verkligen är det hot som de framställs som. Liberalfascismens- liksom dekadenssocialismens lokförare missar sällan tillfällen att ringa in "sin motsats" som 'hot', 'fara', 'busar', 'orosmakare' och andra vaga bestämningar som slipper igenom även det tätaste av filter. Det fungerar, men man låter sig inte nedslås av sånt pladder. En del menar att den "fasen" rentav är det tydligaste tecknet på samma "mjukistotalitarisms" tillbakagång!
Vi hoppas med andra ord att oraklet i Tensta uttrycker en genuin och tillförlitlig oro!

Långsamt och systematiskt penetrerar fascismens språk det normativa språkbruket, ofta genom (omedveten) ironi och sarkasm, dvs.: uppenbara lögner och överdrivna lögner. I samma ögonblick som våra intellektuella duvor och höns sysselsätter sig med att skilja de uppenbara lögnerna från de överdrivna lögnerna, är avkastningen dijmin tillhanda. I kölvattnet av sin "grävande journalistik" och i restprodukterna av sitt objektiva ögas utblickar ur "innanförskapets" gated mentality, bränner samma kurdiska intellektuella sina, och andras, barn; därför att det enda tillåtna offentliga språket inte ger utrymme för andra formuleringar än vad den officiella linjen tål att svälja; vare sig det är i Skövde eller i Diyarbakir.
Som så många kurder före oss påpekat, är kemalismen, och dess otaliga ekvivalenter ( i alla tänkbara nyanser ) inte någon elakhet som tror sig vara god, på samma sätt som Karlsson inte på något vis förnekar Kurdistan (sin spetsfundiga boktitel till trots). De gillar henne bara inte – på olika sätt: Var och en, ger efter förmåga, och anledningarna är – efter behov!
Dessa, till synes separata och spretande halmstrån, binds samman kusligt ordnat i en och samma stelnade röda lera ( för att inte tala om hur de förenas i rot och frö!).

På kurdi är Can klar och tydlig, även om han uppenbart stammar på suedi. Med all den intellektuella frihet som omsluter kurdiska populära skribenters alster i väst, så är de – allt till trots – pressade under ett och samma tryck. De är till syvende och sist sällan annat än spektakulära korsningar av tvångs- och beställningsjobb; slarvigt blandade, styvmoderligt knådade och i all hast utslafsade, av i grunden riktigt flitiga och skötsamma bin, som – var och en på sitt sätt – brinner för Kurdistan!
Det finns tillfällen då det är skadligt för dijmin, att kurder är – tysta!


Jehro Pexwas
Frilansdebattör
TF

Kurdistan - Turkiet 0 - 2

Turkiets invasionshot har två mål: 1) Kurder ger upp Kerkok 2) Kurder ger upp Bakur. Båda målen uppnås sannolikt efter invasionshoten. Alla inblandade parter är samtidigt rörande överens om att Turkiet inte har råd med ett krig; varken politiskt, ekonomiskt eller militärt, och att Turkiet är den part som enbart kan förlora på ett eventuellt krig, medan Kurderna är de som har minst att förlora. Därför är det märkligt att Kurder gör eftergifter när läget för en gångs skull är så gynnsamt som nu! – Å andra sidan är turkar bättre affärsmän än Kurder. Det krävs inte så mycket mod för att lyckas i affärsuppgörelser, bara rikligt med skamlöshet och minimalt med heder. Turken är ordentligt begåvad med båda karaktärsdragen. Ett övermått av skamlöshet kan nämligen vinna en egendom och därmed även i viss mån heder, medan för mycket heder för det mesta lämnar en med enbart skam och därmed fattigdom. Det kommer dröja länge innan en situation liknande dagens uppstår igen. Till dess får KRG flyta på sin vilsne arab till "Kurdistan" i Bashur och vänta på bättre väder, – utan Kerkok och med ett paralyserat Bakur.
2 – 0 till Turkiet!

Hundkurden vs. cash & dijmin

Bland Kurder finns en hundkurd; det är hon som tror att ju mer inaktiv Kurden är desto större blir chanserna för ett fritt Kurdistan. Hundkurden fördömer all Kurdisk aktivitet, är gärna patetiskt liberal, naivit demokrat, löjligt utilitaristisk och destruktivt förstående för dijmins primitiva världsbild. Hundkurden har helt enkelt vänt på orsak och verkan och tror att Kurdens situation beror på Kurden själv: hennes orimliga krav och oresonliga idé om att leva ett fritt liv i ett demokratiskt Kurdistan. Den intellektuelle hundkurden kan i sina bästa stunder se dijmin som det verkliga – offret! Kurden ligger inte tillräckligt still under våldtäkten, Kurden visar inte tillräckligt mycket glädje under misshandeln och Kurden hurrar inte tillräckligt högt när hon blir bestulen. Hundkurden är den absolut mest effektiva produkt av assimileringsbrotten mot Kurdvaron: en självgående självförintare. Hon ser ut och låter som en Kurd, är upplyst och modern och har alltid en stenhård övertygelse om den rätta vägen. Hundkurden förför när hon förstör.
Vad gäller cash så är saken klar; en cash jobbar för dijmin av övertygelse om dijmins överlägsna värde (cash hatar sig själv och har hittat en väg ur sig själv), ekonomiska fördelar eller helt enkelt pga. dålig karaktär och feghet. Vad gäller dijmin så är även den saken klar: allt utom total utplåning av allt Kurdiskt är ett nederlag. Segern måste uppnås till varje pris, vare sig det sker med tvångsassimilering, censur, mord, misshandel, kidnappning, stöld, hot eller trakasserier. Problemet är varken cash eller dijmin – de levererar efter recept och är förutsägbara – utan just hundkurden: klistret mellan Kurden och dijmin; den som har en fot i varje dynghög och ständigt fungerar som bro mellan den frie kurden och dijmin. Klistret som håller ihop det som är dömt att gå isär – hundkurden drar bara ut på det oundvikliga; en självspäkare som får dåligt samvete av gott samvete och reproducerar gärna sin rationalitet i andra Kurder.

Kriminalitet största hotet mot Kurdistan

Kurdistans i särklass största problem är den höga kriminaliteten som den illegala invandringen skapat och som sponsras och uppmuntras av stater som Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Dessa stassponsrade kriminella invandrargäng är välorganiserade och förses med moderna vapen och underrättelser. De har även lyckats profilera sig som regelrätta arméer och stridsförband. Dessa banditgäng som härjar mer eller mindre fritt i Bakur, Rojava och Rojhelat ägnar sig åt traditionell kriminell verksamhet såsom stöld, hot, utpressning, våldtäkt, mord, misshandel och kidnappning. Krafttag mot dessa kriminella element är av största vikt för Kurdistans fortsatta överlevnad. Läget är kritiskt i Bakur, Rojhelat och Rojava. I Bashur har däremot kriminaliteten varit på stadig nedgång sedan början av 90-talet och där råder därför viss trygghet för de Kurdiska medborgarna. Denna lyckade modell bör kopieras av de övriga delarna av Kurdistan – snarast!

Kurder i Bashur inte tillräckligt förtryckta

I Bashur har den relativa friheten för Kurder skapat oro hos dijmin som fruktar att de Kurder som de själva kidnappat och förtrycker ska se friheten och demokratiseringen i Bashur som ett föredöme och organisera sig för att uppnå ett fullvärdigt liv i nivå med Kurderna i Bashur. Lösningen på detta "problem" – frihet, demokratisering. ekonomisk tillväxt och goda relationer till väst – anses vara en återgång till förtrycket som rådde i Bashur på Saddams tid (Saddam hängdes den 30 december 2006). Det skulle enligt dijmin skapa en situation där alla Kurder vore jämlikt förtryckta. Situationen idag anses från dijmins sida vara orättvis; istället för att alla Kurder ska ha det lika bra, ska alla Kurder ha det lika dåligt! En väldigt socialistisk tanke.

EU allt närmare ett medlemskap i den Kemalistiska Unionen

EU-rapport visar att man gjort stora ansträngningar för att anpassa sin politik efter Kemalistisk struktur där skenreformer och eufemismer ersätter verkliga förändringar. Tex kan Kurdi och kampen för fri- och rättigheter för Kurder inskränkas även i EU inom en snar framtid och anpassas till turkisk standard. Frankrike och Österrike är de hårdaste motståndarna till ett KU-medlemskap. Den svenske utrikesministern Carl Bildt väntas göra stora insatser på den fronten för att snabba på processen för ett inträde i KU.

turkisk kalkon på Kurdisk bekostnad

För att provocera fram en invasion av Bashur dödades 12 civila Kurdiska bybor av turkisk militär i Bakur, nära den konstruerade gränsen som skenbart delar Bakur och Bashur. Därefter skickade turkisk militär in en mindre, dåligt beväpnad grupp soldater (minst hälften etniska Kurder) för en sammandrabbning med PKK-peshmerga. Ett 30-tal ur den turkiska styrkan stupade (minst hälften av dem etniska Kurder) medan 8 tillfångatogs (fem av dessa tillfångatagna är etniska Kurder). Raseriet över det inträffade enade åter den turkiska ilskan och Kurdhatet fick ytterligare bränsle. Röster höjdes ännu ett snäpp för en invasion. De stupade soldaterna och de tillfångatagna soldaternas öden eldade på kraven på hämnd i alla turkiska TV-kanaler och tidningar. Nu hade man fått nog och världen skulle äntligen förstå! Men någonting gick snett. Senare släpptes de tillfångatagna soldaterna efter förhandlingar med DTP-politiker. Den väntade turkiska glädjen uteblev. Turkiska politiker beklagade offentligt frisläppandet och menade att det hade varit bättre om även dessa stupat. Man vägrade även att hämta hem sina soldater. Amerikaner fick flyga dem till Amed. De Kurdiska DTP-politikerna som mottog de frisläppta soldaterna anklagas nu för samröre med PKK och riskerar fängelsestraff. Planen som skulle skulle ge krigshetsarna en bättre position fungerade inte fullt ut. Succén blev en kalkon.

Frågan är: varför mördar man civila Kurder och skickar sedan "sina egna" soldater in i en säker fälla – på Kurdisk mark? Varför blir man vansinnig över den tragedi man själv regisserat och varför hänger man sedan läpp då fångar friges och PKK erbjuder fredliga förhandlingar? Vari består "hotet" mot den turkiska staten annat än staten själv?