För att provocera fram en invasion av Bashur dödades 12 civila Kurdiska bybor av turkisk militär i Bakur, nära den konstruerade gränsen som skenbart delar Bakur och Bashur. Därefter skickade turkisk militär in en mindre, dåligt beväpnad grupp soldater (minst hälften etniska Kurder) för en sammandrabbning med PKK-peshmerga. Ett 30-tal ur den turkiska styrkan stupade (minst hälften av dem etniska Kurder) medan 8 tillfångatogs (fem av dessa tillfångatagna är etniska Kurder). Raseriet över det inträffade enade åter den turkiska ilskan och Kurdhatet fick ytterligare bränsle. Röster höjdes ännu ett snäpp för en invasion. De stupade soldaterna och de tillfångatagna soldaternas öden eldade på kraven på hämnd i alla turkiska TV-kanaler och tidningar. Nu hade man fått nog och världen skulle äntligen förstå! Men någonting gick snett. Senare släpptes de tillfångatagna soldaterna efter förhandlingar med DTP-politiker. Den väntade turkiska glädjen uteblev. Turkiska politiker beklagade offentligt frisläppandet och menade att det hade varit bättre om även dessa stupat. Man vägrade även att hämta hem sina soldater. Amerikaner fick flyga dem till Amed. De Kurdiska DTP-politikerna som mottog de frisläppta soldaterna anklagas nu för samröre med PKK och riskerar fängelsestraff. Planen som skulle skulle ge krigshetsarna en bättre position fungerade inte fullt ut. Succén blev en kalkon.
Frågan är: varför mördar man civila Kurder och skickar sedan "sina egna" soldater in i en säker fälla – på Kurdisk mark? Varför blir man vansinnig över den tragedi man själv regisserat och varför hänger man sedan läpp då fångar friges och PKK erbjuder fredliga förhandlingar? Vari består "hotet" mot den turkiska staten annat än staten själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar