Hundkurden vs. cash & dijmin

Bland Kurder finns en hundkurd; det är hon som tror att ju mer inaktiv Kurden är desto större blir chanserna för ett fritt Kurdistan. Hundkurden fördömer all Kurdisk aktivitet, är gärna patetiskt liberal, naivit demokrat, löjligt utilitaristisk och destruktivt förstående för dijmins primitiva världsbild. Hundkurden har helt enkelt vänt på orsak och verkan och tror att Kurdens situation beror på Kurden själv: hennes orimliga krav och oresonliga idé om att leva ett fritt liv i ett demokratiskt Kurdistan. Den intellektuelle hundkurden kan i sina bästa stunder se dijmin som det verkliga – offret! Kurden ligger inte tillräckligt still under våldtäkten, Kurden visar inte tillräckligt mycket glädje under misshandeln och Kurden hurrar inte tillräckligt högt när hon blir bestulen. Hundkurden är den absolut mest effektiva produkt av assimileringsbrotten mot Kurdvaron: en självgående självförintare. Hon ser ut och låter som en Kurd, är upplyst och modern och har alltid en stenhård övertygelse om den rätta vägen. Hundkurden förför när hon förstör.
Vad gäller cash så är saken klar; en cash jobbar för dijmin av övertygelse om dijmins överlägsna värde (cash hatar sig själv och har hittat en väg ur sig själv), ekonomiska fördelar eller helt enkelt pga. dålig karaktär och feghet. Vad gäller dijmin så är även den saken klar: allt utom total utplåning av allt Kurdiskt är ett nederlag. Segern måste uppnås till varje pris, vare sig det sker med tvångsassimilering, censur, mord, misshandel, kidnappning, stöld, hot eller trakasserier. Problemet är varken cash eller dijmin – de levererar efter recept och är förutsägbara – utan just hundkurden: klistret mellan Kurden och dijmin; den som har en fot i varje dynghög och ständigt fungerar som bro mellan den frie kurden och dijmin. Klistret som håller ihop det som är dömt att gå isär – hundkurden drar bara ut på det oundvikliga; en självspäkare som får dåligt samvete av gott samvete och reproducerar gärna sin rationalitet i andra Kurder.