Yttrandetvång är inte åsiktsfrihet

Nedan följer en översättning av en artikel publicerad i den kurdvänliga kurdiska tidningen TF.


Yttrandetvång är inte åsiktsfrihet
(Publicerad 11 september 2008, TF)


De flesta har förskonats från den debatt om Kurdistan som puttrat i svenskspråkig media. Dock inte jag.
Problemformulering kring Kurdistan blir lätt tafflig på svenska, oavsett vem som skriver eller vilken grundton som funderar resonansen, dvs.: det landar sällan i annat än i olika grader av "felhörningar" (för att nu tillämpa ett bra ord på en utbredd företeelse). Jag är medveten om att ovanstående är ett klassiskt sätt att sudda ut en fråga genom att helt enkelt upplösa den i universella – i grunden intetsägande – västerländska sofismer. Ja, precis så är det. Det är i väst jag lever.

B'kurdi em dibejin: "Hesen-kecel yan kecel-Hesen..." och menar att det kvittar. Det gör det. Åtminstone på ett sätt:

Önskar någon vinna en vidare krets uppmärksamhet ( utöver den kurder tvingas avstå ) blir denne per definition tvingad att anpassa sig till handelns osynliga, mystiska marknadslagar och snällt – i direkt motsättning till basic ekonomisk rationalitet – avrunda nedåt!
Varför? Därför att kunden mirakulöst transformerats till "producent"!
Producent av vad? Svaret är genialiskt: "Producent av konsumtion"! –– och denna nya entitet, som är i denna svävande "multidirektionella" status, måste få rätt! Annars blir inget bytt och inga utmärkelser utdelade! – Kunden har "ju" alltid rätt!
I det här fallet är målgruppen i huvudsak svenskar som av en eller annan anledning finner Kurdistan intressant. Att vara intresserad av Kurdistan är, som t.ex. Karlssons briljanta tenta visar, inte liktydigt med solidaritet med kurder och\eller Kurdistan. Ingen ska heller förvänta sig något sånt. Ingen är skyldig oss någonting. På den punkten är vi eniga med dem om att deras bokföring är, om inte riktig, så åtminstone mycket, mycket tydlig.

Can, Baksi, Pekgul och alla andra som öser ur samma pöl, kanske ska överväga möjligheten att börja skriva för samma kurdiska ungdomar som de fördömer och på uslaste vis gör till tyngre vågskål än t.ex. hela den turkiska staten! – Inkl. hela dess brokiga militära, ekonomiska och politiska entourage!
Men då sånna spyor väl gurglats upp är det svårt att undgå att se dem rinna längs tapeten, och nästan hänryckt börjar jag hoppas på att Pekgul & Co har rätt! – Att dessa ungdomar, som i allmänhet är ambitiösa, aktiva eldsjälar, verkligen är det hot som de framställs som. Liberalfascismens- liksom dekadenssocialismens lokförare missar sällan tillfällen att ringa in "sin motsats" som 'hot', 'fara', 'busar', 'orosmakare' och andra vaga bestämningar som slipper igenom även det tätaste av filter. Det fungerar, men man låter sig inte nedslås av sånt pladder. En del menar att den "fasen" rentav är det tydligaste tecknet på samma "mjukistotalitarisms" tillbakagång!
Vi hoppas med andra ord att oraklet i Tensta uttrycker en genuin och tillförlitlig oro!

Långsamt och systematiskt penetrerar fascismens språk det normativa språkbruket, ofta genom (omedveten) ironi och sarkasm, dvs.: uppenbara lögner och överdrivna lögner. I samma ögonblick som våra intellektuella duvor och höns sysselsätter sig med att skilja de uppenbara lögnerna från de överdrivna lögnerna, är avkastningen dijmin tillhanda. I kölvattnet av sin "grävande journalistik" och i restprodukterna av sitt objektiva ögas utblickar ur "innanförskapets" gated mentality, bränner samma kurdiska intellektuella sina, och andras, barn; därför att det enda tillåtna offentliga språket inte ger utrymme för andra formuleringar än vad den officiella linjen tål att svälja; vare sig det är i Skövde eller i Diyarbakir.
Som så många kurder före oss påpekat, är kemalismen, och dess otaliga ekvivalenter ( i alla tänkbara nyanser ) inte någon elakhet som tror sig vara god, på samma sätt som Karlsson inte på något vis förnekar Kurdistan (sin spetsfundiga boktitel till trots). De gillar henne bara inte – på olika sätt: Var och en, ger efter förmåga, och anledningarna är – efter behov!
Dessa, till synes separata och spretande halmstrån, binds samman kusligt ordnat i en och samma stelnade röda lera ( för att inte tala om hur de förenas i rot och frö!).

På kurdi är Can klar och tydlig, även om han uppenbart stammar på suedi. Med all den intellektuella frihet som omsluter kurdiska populära skribenters alster i väst, så är de – allt till trots – pressade under ett och samma tryck. De är till syvende och sist sällan annat än spektakulära korsningar av tvångs- och beställningsjobb; slarvigt blandade, styvmoderligt knådade och i all hast utslafsade, av i grunden riktigt flitiga och skötsamma bin, som – var och en på sitt sätt – brinner för Kurdistan!
Det finns tillfällen då det är skadligt för dijmin, att kurder är – tysta!


Jehro Pexwas
Frilansdebattör
TF