"Vi tappar tålamodet!"

Denna rubrik är bland de vanligaste i turkisk media, i turkiska politiska tal och i vanliga turkars samtal sinsemellan. All uppdämd frustration turken lyckas samla på sig utmynnar i dessa enkla ord och syftar alltid på Kurdens existens. Man är trött på att Kurder finns och detta görs då till orsak till frustrationen, därefter reses krav på att eliminera orsaken: dvs. Kurden. Det är ett irrationellt cirkelargument som kräver skumma ögon och lomhördhet för att inte avfärdas som vansinne. Turken anser det vara orättvist och brottsligt att vara Kurd. Vår existens är olaglig enligt turkisk sed, och seder ska upprätthållas; axiom - slutsats. Detta synsätt har hon sedan försökt odla runtom i världen och lyckas förvånansvärt bra, särskilt i svensk media. Media är egentligen inte korrupt, den är snarare fantasilös och lat, ofta passivt avundsam.

Vi Kurder, vi tappade tålamodet när turken ockuperade halva Kurdistan och kidnappade 20 miljoner Kurder. Det skulle med andra ord mycket till för att Kurdistan skulle producera en så förstående och återhållsam kulturförening som PKK. Här kommer det märkliga: omvärlden har förståelse för turken; hennes stora gester, de stora orden, den pulserande frustrationen är synlig, den omaskerade ilskan och den ogenerade upprördhetens psykologiska effekter berör. Detta skådespel lurar den mest kritiske iakttagaren. Den som inte lyckas bli lurad av den turkiska teatern i kriget mot Kurdisk existens, drar sig ofta undan för att slippa hamna i klorna på denna karaktär. Hon är svår att ha att göra med, det är sant. Men vad hon känner och upplever är inte bevis på något annat än att hon till sin natur är intolerant, dvs. omöjlig att leva med. Kurder vill inte leva med turken av tusen orsaker. Vi måste inte redovisa dem. Den omvärld som tycker att Kurder ska tvingas leva med turken kan gärna få byta plats med oss.
– Någon?